Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är numera bloggen Betraktninger – tanker om boker. En av böckerna jag läser just nu heter Blodlokan och är skriven av Louise Boije af Gennäs.
Smakbiten är hämtad från sidan 127:
”När mamma hade stoppat in äppelpajen i ugnen gick hon upp för att duscha och jag tog fram min mobil. Jag hade blivit taggad i en bild på Instagram, såg jag, och klickade på ikonen samtidigt som jag funderade över vem det kunde vara som taggat mig. Bella? Sally? Eller kanske Lina?
Jag kom rakt in i en bild av mig själv, där jag stod och räfsade löv i vår trädgård. Den var upplagd av ett privat konto med konstigt namn som jag inte kände igen och den saknade bildtext. Bara precis så: en bild av mig där jag stått i trädgården ett par timmar tidigare och räfsat löv.”
”Med magen full av irrande fjärilar passerade Miranda genom den öppna dörren och kom in i ytterligare ett onödigt stort rum, detta var dock betydligt trevligare. På golvet bredde en enorm, brokig orientmatta ut sig. Väggarna var täckta av bokhyllor fyllda av pärmar med olikfärgade ryggar, och juridisk facklitteratur. Mitt emellan två höga fönster stod ett ofantligt och omodernt skrivbord, på vars yta otaliga högar av papper och mappar trängdes. En rundlagd, vithårig man med stålbågade glasögon och prydlig, grå kostym, reste sig från skrivbordsstolen och kom emot henne med utsträckta händer, vänligt leende.”
En nyöppnad boutique i huset intill skyltade med höstens nyheter och hon unnade sig att gå in och titta. Mest tantkläder, konstaterade Frida. Präktigt, inget särskilt och ändå dyrt, tänkte hon. Rostbruna stickade tröjor med paljettbroderade fåglar, benvita klänningar i jättestorlek med påsydda spetstyger som hängde och slängde. Expediten log överdrivet intresserat mot henne, som om hon verkligen behövde sälja lite kläder för att inte den här boutiquen – precis som den förra och den innan dess – skulle gå i konkurs inom ett år. Den hårdsminkade kvinnan i fyrtioårsåldern hade utseendemässigt alla rätt enligt rådande normer. Slank och vältränad, fräscht solbränd, tänderna blekta intill vithetens yttersta gräns, kraftigt men oklanderligt sminkad och klädd i åtsmitande jeans, vitt linne av god kvalitet och en liten nätt kavaj. Det sandfärgade håret var samlat i en hög, till synes slarvigt uppsatt tofs och på fötterna bar hon högklackade sandaletter av skinn.”
”Se mig i ögonen, pojke. Jag vill att du arbetar hårt för att lära dig hantverket. Du är äldst och det är du som ska ta över firman när jag inte längre finns i livet. Förstått? Du ska se till att firman inte bara lever vidare utan blomstrar. Det här är ett familjeföretag och så ska det förbli. Förstått?”
Smakbiten är hämtad från sidan 43:
