Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

I början av juni läste jag ut Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman och här är mina tankar om boken:

Handling:
Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.

Jag tycker:
Detta är definitiv inte en sträckläsningsbok, trots att den är så tunn. Jag var tvungen att stanna då och då för klumpen i halsen blev för stor. Det må vara en liten bok men med ett väldigt stort (och viktigt) innehåll. Mycket handlar om att läsa mellan raderna och se det som inte står.

Väldigt fint beskriver Backman vänskapen och kärleken mellan en farfar och hans barnbarn. Det blir nästan olidlig att tänka på och läsa om eftersom man ser vad som är på väg att hända. Klumpen i halsen ville inte riktigt försvinna när jag läste och nu i efterhand kommer boken ofta tillbaka i mina tankar.

Mitt betyg blir ☕ ☕ ☕ ☕ av 5 möjliga!

Tre anledningar till att jag gillar boken:
1. Den fina vänskapen mellan Noah och farfar
2. Språket, som är vackert i all sin enkelhet
3. Att det är en bok man minns.

Fakta:
Förlag: Bokförlaget Forum
Antal sidor: 85
Utgivningsår: 2017

Finns att köpa hos Adlibris eller Bokus.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *